Varför är det alltid så att man faller ner när man mår som bäst?
Men det var bara en tidsfråga innan det skulle hända igen, och det förvånar mig att det gått så lång tid sen sist. Men nu står vi här igen. Med drickan och hatet, skriken och slagen, smärtan och tårarna. Jag vet att du ser mig som ett misstag, något du skäms över. Men trots allt, är jag verkligen värd det här? Vad jag än gör kommer jag aldrig göra dig stolt. Vi kan låtsas att allt är bra, men vi båda vet sanningen egentligen. Jag är inte tillräckligt.

Jag vet att du försöker, det vet jag. Och det är jag stolt över. Men när du gång på gång misslyckas, och gör som idag blir jag lika besviken och sårad. Att jämt behöva känna sig rädd och misslyckad i din närvaro. Till slut orkar även inte jag längre. Jag har stått ut hittils, nu ger jag upp.