Jag finner inga ord för vilken underbar människa han är. Han är allt jag vill ha, det enda jag ber om. En minut utan honom känns som en evighet och så fort han går ifrån mig vill honom ha dig här igen. Att ha honom nära, höra hans andetag och känna hur hans hjärta slår. Då han ser in i mina ögon och säger att han älskar mig, det finns ingen bättre känsla. Känslan att sväva på moln, lyckligare än någon annan människa. Han är min livsstyrka, han får mig att orka.

Ända sedan den kvällen då jag träffade honom första gången har han varit den enda som funnits i mitt huvud. Alla mina tankar kretsar kring honom och det är helt omöjligt att kunna koncentrera sig på någonting annat än just han. Han är han som har det ingen annan har, det som får mig att falla lika hårt varje gång han ser på mig. Han känner mig så bra att även om jag säger att jag är okej ser han hur jag gråter inombords, och ska jag vara fullkomligt ärlig, har jag aldrig träffat någon lika perfekt som honom. För det är vad han är, perfekt. Jag kommer aldrig förstå varför någon som han är med någon som mig. En sådan perfektion tillsammans med en helt vanlig, ganska misslyckad person.

Så mycket han påverkar mig, då jag knappt vet ut eller in, då mina lungor tappar luft och mina knän tappar styrka. Helt omedveten är jag den lyckligaste på jorden, och stunden då jag inser det är stunden han lämnar min närvaro. Vad som än händer, kommer han aldrig sluta påverka mig så. För varje gång jag ser honom slår mitt hjärta volter, precis som första gången jag såg honom. Han är som en drog, en drog jag blivit totalt besatt i. Och varje gång vi skiljs åt ställer jag mig frågan ''hur ska jag klara mig?'' Och det gör jag inte, utan honom är jag som en livlös människa. För jag behöver honom, lika mycket som ett hjärta behöver slå. Som en människa behöver syre. Så behöver jag honom. För han är den jag tillhör med. Han är den jag älskar, med hela mitt hjärta.
Han med stort H. Bara Han.