Varför har jag satt mig själv i den här sitsen? Varför sviker jag alla i min omgivning? Varför sviker jag mig själv?

Vi talar inte längre, det finns inget att säga. Ni vill inte ha med mig att göra, och sanningen är att det är mitt fel. Man inser inte vad man har tills man förlorat det. Jag visste vad jag hade. En dag försvann det lite längre bort. Idag finns det inte kvar. Och jag vet vad jag har förlorat. Jag fick en sak som var viktig för mig, och jag avstod från allt annat som var viktigt. I längden vinner man inget på det, det inser jag nu. Och jag inser vem jag är, vem jag har blivit. Jag är någon jag inte vill vara, någon jag föraktade förut. Och jag har den här klumpen i magen, gråten i halsen, tårarna i ögonen. Sanningen gör ont, det gör ännu ondare när man inser vem som skapat den. Den här gången var det jag. Och just nu, hatar jag mig själv.